nikeii

Missan mår inge bra. Det gör ont i mitt hjärta. Jag vet att hon levt många bra år, längre än vad vi trodde. Hon är nu 16-17 år. Det är mycket för att vara katt. Hon åkte på en elakartad cancertumör för x antal år sedan. Kan det vara närmare 10 år sen. Vetrinären sa att hon inte skulle klara sig, en operation var nödvändig om hon ens skulle ha minsta chans att överleva. Men oddsen för att operationen skulle bli lyckad var låga. Förmodligen skulle cancern hitta sig tillbaka ett år senare. Jag bönade och bad, grinade och grinade, familjen var enig, vi skulle ta bort henne. Dom ville inte se henne lida.Tårarna rann nedför kinderna och jag vägrade, inte skulle vi ta bort min lillbebis. Fanns inte på tal. Egoistiskt tänkt jag vet. Till slut bestämmer vi oss för att ge det en chans. Operationen går bra, Missan repar sig bra och är snart på tassarna igen och kan vara ute och jaga och mår riktigt bra. Åren går och cancern hittar sig inte tillbaka. Har aldrig varit så glad! Hon klarade det!

Nu är det en gammal och nöjd katt som bor hos oss. Hon har levt sitt liv. Cancern har fortfarande inte kommit tillbaka. Men istället har hon slutat äta:( Hon förtvinar bort. Familjen åkte till vetrinären igår med na och mamma ringer mig på min lunch. Jag blir alldeles tyst. "Du tar inte borta na, utan att jag är där, hör du det. Ni tar INTE bort na utan att jag träffa na!!!" Tårfyllda ögon. Fan. Klart jag visste att den här dagen skulle komma. Förr eller senare. Men det gör det ju inte lättare.



Hon har fått en infektion i munnen och därav äter ingenting. Vi har köpt nå pencilin och får se om det hjälper.  Annars kommer hon lämna oss:'(