Måndag
Har just ätit mat, tänkte fara och träna tidigare men inser att jag inte hinner till det. Förstod att jag inte skulle komma från jobbet vid 16, det gör man aldrig. Det är verkligen en irritationsfaktor. Jobba över var och varannan dag. Men det är väl så i det här yrket. Men det är drygt när man har tider att passa. Nu får jag sjå mig till passet som är 18.45 bara för att jag inte hann med middag innan första passet. Nu vill jag verkligen komma igång med träningen igen, har iof bara varit "borta" en vecka. Men det känns som en månad! Har inte riktigt mått 100 heller, har gått och väntat på en förkyldning som inte vill bryta ut. Men nu ger jag upp och friskförklarar mig:) 
Mina hjärnspöken vill iaf inte lämna mig. Dom har om inte blivit värre. Jag hatar att väga mig, verkligen hatar. Men ändå dras jag till ställa mig på den där metalldjävulen varje morgon. Eller inte varje, men så fort jag ser den. Har numera tagit den till Tjärn så jag ska slippa ha den i lägenheten. Sifforna sätter etsar in sig i hjärnbalken, memorerar varenda gram. Jag hatar mig för det. Vissa dagar känns bättre än andra, man tycker sig kännas lättare, men vågen kan liks visa samma siffra som dagen innan. Och den dagen var ju världens fatzoday. Hur kan det vara så? I fredags fick jag inte på mig ett av mina jeans. Då var droppen nådd. Tårar nedför kinderna. I-landsproblem jag vet. Ni får tycka vad ni vill, att jag är fjantig, inte borde klaga, men faktumet att jag mår dåligt av det här. Så av den anledningen kan jag inte ignoera bort det. Vad gäller min längd och vikt nu ligger jag nog rätt normalt. Men när det kommer till att jag inte kan ha mina vanliga jeans och känner mig inte bekväm i mina underkläder heller. Jävla fucking lovehandles. Hade dom fått lite love så kanske jag kunnat acceptera det här bättre. Faktum är att när jag var tillsammans med mitt ex så vägde jag väl en 5 kilo till på det här. 65 dvs. Och då mådde jag som en gud. Men då var man väl uppskattad på ett annat sätt. Man kände sig fin för man fick de komplimangerna och han fick en verkligen att känna sig vacker. Nu har mina hjärnspöken tagit över. Dom är inte fullt lika snälla.
Näni off 2 the gym!!
