One moment in time
Tanken slog mig som ett knytslag i magen, vi blir bara äldre och äldre. Tiden äts upp och gårdagen kommer aldrig komma tillbaka. Det förflutna är historia, alla mina bilder....alla mina bilder är historia. Ett tillfälle, en person, en händelse som aldrig kommer igen. A moment. Det kan bara åskadas nu, minnen. Jag tittade just på en bild på mig, Karin och Huuhka tagen på Valla. Vallatiden...känns som en evighet sen.
Alla underbara minnen...det är just bara var det är. Minnen. Människor man umgicks med, folk har flyttat, förändrats, blivit vuxna. Umeå, i Katarina, Jone, Nikko och Martins lya, utgångarna, festerna, folket. Det var 2005, 4 jävla år har gått. Och vad har man gjort under den tiden egentligen? Jag saknar gårdagen, alla år, allt man gjort, upplevt. Men det kommer nya tåg, eller hur? Man får skapa nya minnen och nya bilder. Uppskatta det man haft möjlighet att göra, människor man lärt känna och människor man tappat. Under resans gång har man skrattat, gråtit, sett, upplevt en mängd olika saker. Aldrig ångra något som fått dig att le. Om du tappat det eller valt att gå vidare, gläds åt att du varit med om det. Om du fortfarande har det kvar, uppskatta det då. Visa det. Vad gäller familj, vänner, nära-kära. Jag vill inte att folk i min närhet inte ska veta hur mkt dom betyder för mig.
Men det som skrämmer mig är, åldrandet, framtiden, vart ska jag ta vägen? Vart ska alla andra ta vägen? Kommer jag kunna/få vara en del av deras liv. Det är lätt att man tappar kontakten med folk, man tar skilda vägar i livet, flyttar. Min trygghet, min nutid, min verklighet. Allt som är påväg att bli minnen, dåtid - gårdag.
En bild är bara ett fruset ögonblick.
Alla underbara minnen...det är just bara var det är. Minnen. Människor man umgicks med, folk har flyttat, förändrats, blivit vuxna. Umeå, i Katarina, Jone, Nikko och Martins lya, utgångarna, festerna, folket. Det var 2005, 4 jävla år har gått. Och vad har man gjort under den tiden egentligen? Jag saknar gårdagen, alla år, allt man gjort, upplevt. Men det kommer nya tåg, eller hur? Man får skapa nya minnen och nya bilder. Uppskatta det man haft möjlighet att göra, människor man lärt känna och människor man tappat. Under resans gång har man skrattat, gråtit, sett, upplevt en mängd olika saker. Aldrig ångra något som fått dig att le. Om du tappat det eller valt att gå vidare, gläds åt att du varit med om det. Om du fortfarande har det kvar, uppskatta det då. Visa det. Vad gäller familj, vänner, nära-kära. Jag vill inte att folk i min närhet inte ska veta hur mkt dom betyder för mig.
Men det som skrämmer mig är, åldrandet, framtiden, vart ska jag ta vägen? Vart ska alla andra ta vägen? Kommer jag kunna/få vara en del av deras liv. Det är lätt att man tappar kontakten med folk, man tar skilda vägar i livet, flyttar. Min trygghet, min nutid, min verklighet. Allt som är påväg att bli minnen, dåtid - gårdag.
En bild är bara ett fruset ögonblick.
Kommentarer
Postat av: Karin
Det jag tycker som kan va skrämmande är att man inte vet vad framtiden har att komma med. Det som redan har varit vet man ju hur det slutade, och det gick ju rätt bra. och sen tänker jag lite att människor kommer och går, och de som betyder nåt och man vill ha kvar, de har man också kvar. De andra förvann ju av en anledning, visst?
Postat av: Skarran
Bra tankar du har (och Karin också)... Jag tror man måste se positivt på saken, även om framtiden är skrämmande. Om man förlorar vänner osv, tappar kontakten med människor får man acceptera det. Då möter man nya spännande människor som kan tillföra nya minnen till "biblioteket"... Typ. Kram
Trackback
